Tankar

Denna sida är tänkt för den som vill skriva om något man tänkt på, gärna positivt och uppbyggande, som man vill delge sina medmänniskor. Sidan är inte avsedd för diskussioner i olika ämnen.

Vill du lämna ett bidrag till sidan så skriv texten och skicka den till adressen: tankar@trosalundskyrkan.se

så tas den om hand av redaktören för sidan. Bidrag måste vara försett med avsändare som kan identifieras men texten kan undertecknas med en signatur för publiceringen.

Trosalundskyrkan förbehåller sig rätten att refusera bidrag som inte överensstämmer med församlingens grundtankar och policy för publicering. För att kunna informera bidragets avsändare om ev. problem så behövs en avsändaradress.

Vart är vi på väg?

På spåret, för närvarande ett intressant TV-program där programledaren alltid börjar med frågan "Vart är vi på väg?". Resan startar och så gäller att vara uppmärksam och med vissa ledtrådar gissa vad slutmålet är och så ytterligare frågor om just slutmålet. Säkert är vi många som följt programmet och testat våra kunskaper mer eller mindre framgångsrikt.

Men just den där frågan "vart är vi på väg?" kan vi ju ställa lite mer personligt och med ett litet annat perspektiv till oss själva också.
Vi är ju alla alltid på väg någonstans. Till skolan, arbetet, affären, gymmet, semestermål, sjukhus, krogen, kyrkan eller för att hälsa på någon m.m m.m.
Men vart vi än är på väg så finns ju en anledning, ett behov, som vi vill eller måste tillfredsställa.

Ibland går "resorna" av gammal vana, ibland med spänd förväntan och ibland med oro och sorg i stegen - vi kan aldrig förutse vad vi får uppleva.
Vårt livs resa är vi dock medvetna om var start och mål är.

Födelsen och döden.

Hur jag sedan som resenär vill disponera min resa får jag till stor del bestämma själv och vilket slutmål jag vill komma till har jag också möjlighet att välja.
Livet är en fantastisk resa! Jag kan också välja reskamrater som ger resan mera upplevelser men då gäller att vara observant att reskamraterna har samma vilja att resmålet skall vara detsamma, annars kan hända att resan får ett helt annat slut än vi tänkt oss.

Jag kan också få en "personlig reseledare" nämligen Jesus. Väljer jag honom vet jag att han vill leda mig på rätta vägar och blir packningen tung ibland hjälper han till att bära.

Jag har haft förmånen att vara hos anhöriga och vänner när deras resa varit slut. De har haft himlen som resmål och det har varit en förunderlig upplevelse då de nått resmålet. Det går inte att tvivla ett ögonblick på att himlen finns och att vi är väntade där.

Jag vill verkligen ha himlen som slutmål och få del av det som väntar oss där.

Vad vill du min vän ha för slutmål ?

Det finns så många långa vägar som vi har att vandra här.
Den enda väg som leder hem till Gud den rätta är
Det är så långa trånga vägar hem till Guds stad
Men ser jag målet framför mig så blir jag trygg och glad#
(citat från en gammal sång )

RK

Distans till Gud – känsla eller verklighet

På en kurs jag var på nyligen fanns en övning inlagd där vi utifrån olika svartvita fotografiska motiv skulle se om vi kunde se Gud. Jag valde ett motiv där man såg två personer sitta på en lång parkbänk med ryggen mot kameran. De satt i var sin ända av bänken. Bilden visade, tyckte jag, på den situation jag hamnar ibland i, där jag upplever en distans till Gud. Det kan vara böner som inte besvaras eller besvaras på ett sätt som jag inte tycker om. Sjukdom, lidande, sorg och olika kriser som vi alla till och från drabbas av ger också en känsla av att Gud åtminstone inte är i närheten. Ibland kan även tvivel på hans existens komma in. Men, bilden jag såg talade till mig om att dessa situationer är av känslokaraktär. Gud finns där men det är jag som upplever en distans. Jag har upplevt flera gånger hur jag i en svår situation plötsligt upplever att Gud inte sitter ”i andra änden av bänken ” utan alldeles intill mig och till och med håller sin arm om mig. Då fylls jag av en underbar frid och glädje och får kraft att möta svårigheterna.

Vår Frälsare Jesus Kristus ropade på korset ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Han om någon har förståelse för vår situation när vi känner oss övergivna. I 2 Kor 1:3-4 står det ”Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt.”

KED

Svarta kängor och en himmelsblå kofta

Varje år då skolorna skall börja har jag ett minne inom mig
som jag aldrig skall glömma.
Jag skulle alltså börja i första klass och det skulle bli så roligt och spännande på alla vis: lära sig läsa och skriva och mycket
annat men roligast att få jämnåriga kamrater. Jag hade en jämnårig bästis men hon skulle gå i stan och jag på landet och på ett sätt var det bra, för hon hade fått nya köpekläder till skolstarten bl.annat en himmelsblå kofta med mörkblå röda och vita ränder på kragen och ärmarna. Mina kläder var hemsydda allt ifrån livstycket till kappan. En himmelsblå köpekofta var helt
otänkbart att få.
Det här var också på gårdfarihandlarnas tid. Varje vår och höst kom farbror ”Lången” som vi kallade honom med sin cykel och jättestora väskor som innehöll allt från husgeråd till kläder. Så även denna höst, och tänk där fanns den himmelsblå koftan som jag så innerligt gärna ville ha men nej, mamma hade inga pengar till den. Men det fanns något annat som jag skulle behöva mycket bättre längre fram på hösten när kylan kom. Ett par svarta snörkängor. Jag hade aldrig sett någon annan än min gamla farmor ha sådana men de passade precis på mina fötter. Hur kunde mamma köpa dem och jag skulle ha dem i skolan. Hemska tanke. Så kom kylan och kängorna skulle på. Jag bönade och bad att slippa, skrek, sparkade och försökte med allt möjligt, men nej, kängorna skulle på och jag till skolan.
Hur kunde min annars så snälla mamma tvinga mig till detta?
Och mammas ord ringde i mina öron: idag kommer det inte att gå bra för dej som du burit dig åt. Och mycke riktigt kängorna uppmärksammades, jakten var igång och en pojke lyckades sätta krokben och följen blev att
jag föll slog huvudet i stenfoten och ett stort blödande sår uppstod. Med ett stort bandage om huvudet var det bara att traska hem till mamma igen. Och i mammas famn fick jag gråta ut tills värsta smärtan var över. Och efter det var det ingen som retade mig och jag tröstade mej med, fötterna växer och snart är kängorna för små.
Hemma var vi inte bortskämda med presenter men i mitten av nov.var en av mina namnsdagar och vad händer då? Jo, jag fick ett paket. Det var med spänning jag öppnade och vad fick jag? Jo, den himmelsblå koftan som mamma lyckats smussla undan. Jag har aldrig någon gång blivit så glad för
en present som den gången och den kramen mamma fick då glömde hon nog aldrig heller.

Den här händelsen har jag tänkt på många gånger och jag vet att under livet får man bildlikt talat lov att gå i svarta kängor många gånger, man bönar och ber att slippa men man måste en tid.
Men under sådana perioder har det funnits vänner som kommit med en himmelsblå kofta och så har allt gått så mycket lättare.

Har du möjligen någon i din närhet just nu som av olika anledningar har det jobbigt och prövosamt, tänk efter om du kan överraska med något litet, ett kort, telefonsamtal, en blomma, ett besök en, kopp kaffe eller kanske bara en go kram. All omtanke är så värdefull.

Allt vad du vill att människorna ska göra mot dej skall du göra mot dem.
RK