Samtal

Denna sida är avsedd för samtal om olika frågor som kan vara av allmänt intresse. Samtalet förs genom att man skickar inlägg i något pågående samtal till: samtal@trosalundskyrkan.se

För att inlägg skall publiceras måste avsändaren kunna identifieras men inlägget kan undertecknas med en signatur för publicering. Eftersom flera samtal kan pågå samtidigt måste man även ange vilket samtal man vill delta i. Varje samtal får en egen rubrik som skall anges tillsammans med inlägget.

Trosalundskyrkan förbehåller sig rätten att refusera bidrag som inte överensstämmer med församlingens grundtankar och policy för publicering. För att kunna informera bidragets avsändare om ev. problem så behövs en avsändaradress.

VÄCKELSESÅNGENS MENING

Svar till VÄCKELSESÅNGENS MENING

Först några kommentarer till Lars Nydells beskrivning av väckelsesångens mening. Dessa sånger föddes många gånger ur den tidens förhållanden. De var jordnära och dessutom med en folklig melodi som ibland lånades från ”världslig” populärmusik, t ex skillingtryck. Flera av dessa sånger har än idag en dragningskraft hos de oövertygade. Det är bara det att vi inte når dessa människor.
Om vi annonserar allsångskväll i kyrkan så tror inte jag att den publik som kommer räknar med att få höra profana sånger. Risken är därför liten att de oövertygade vänder och inte kommer tillbaka.

Den intressanta frågan som Lars tar upp är hur vi skall nå de oövertygade. I november 2003 skrev jag följande förslag:

”Motto: Kyrkan i samhället
Satsa på en träff i månaden med aktuella ämnen i samhället i form av ett samtalsforum där alla får komma och deltaga i samtalet utan restriktioner. Alla är välkomna till träffarna även om vi riktar oss varje gång till speciella grupper i olika åldrar. Vi ordnar någon kunnig person som inleder. Vi själva håller i samtalet och avslutar med en andlig tillämpning. Exempel på ämnen som kan vara aktuella:
• långtidssjukskrivning
• mobbning
• åldrande
• droger
• barnuppfostran
• äktenskapet
• etik och moral
• etc ”

Det här förslaget genomfördes åren 2004-2005. Vi hade besök av Anders Carlberg Fryshuset, tandläkare, fotbollsspelare, ateist tillsammans med en pingstevangelist mfl.
Mycket intressanta samlingar. Vi orkade inte hålla på längre tid än ca ett år. Det kräver ledare, tid och engagemang. Finns dessa förutsättningar så är det en jättefin aktivitet som vi mycket väl kan genomföra på nytt.
Våra samtalsgrupper som vi även kallar livsnära smågrupper kan utökas i olika konstellationer. Tanken med dessa är att både nå de övertygade och de oövertygade.
Men även här krävs ledare, tid och engagemang.

Så här skriver vi bl a i policydokumentet för dessa grupper.
”Den livsnära smågruppen är församlingen i lika hög grad som gudstjänster och andra gemensamma aktiviteter i församlingen. Det går inte att tro att den lilla gruppen är något vid sidan om församlingen. Den lilla gruppen är inte en utfyllnad, en trevlig hobby. Utan mycket av församlingslivets innersta väsen levs ut i den lilla gruppen.
Gruppen bör vara homogen i förväntan/målsättning. T ex gemensamt intresse, gemensam inriktning. En grupp skall inte organiseras fram utan deltagandet skall vara frivilligt. Det är dock viktigt att alla erbjuds att deltaga.”

Precis som Lars efterlyser jag flera inlägg i detta ämne.

Kalle

VÄCKELSESÅNGENS MENING (samtalsstart)
Väckelsesången har en betydelse för de kristna i frikyrkorna. Det är fängslande att läsa om pingströrelsens utveckling under sekler liksom metodistkyrkans utveckling. Väckelsesångernas betydelse genomgick en förändring när pingströrelsen utvecklades i vårt land från början av 1900-talet.
Idéerna om pingströrelse och metodism var hämtade från USA och England.
Den största förändringen i synen på väckelsesångerna var att tonvikten lades på de redan övertygade anhängarna medan synen i pingströrelsens ursprungsländer USA och England var att övertyga de oövertygade massorna av människor. Genom sången skulle dessa övertygas om tron. Den svenska pingströrelsen har redan från början av l900-talet manifesterat denna uppfattning.

Vad som här beskrivs är dilemmat med frikyrkornas isolering från de oövertygade. För många framstår frikyrkorna som något främmande och ointressant för gemene man.
Detta pekar på ett behov att frikyrkorna öppnar sig mer med aktiviteter utanför det vanliga mönstret om inte frikyrkorna skall utarmas på medlemmar och troende. Trosalundskyrkan är ett exempel på en församling där medlemmarna är i många fall i hög ålder och där nya medlemmar saknas. Framtiden är oviss.

Ett öppnande av frikyrkorna för andra aktiviteter som konserter, samtal från personer utanför kyrkan om vardagens problem behöver inte medföra att de som är vana med en församlingsordning med enbart lovsånger skall känna sig illa till mods. Det medges att detta kräver en varsam hand men säkert inser många att nya vägar måste prövas för att kunna attrahera de oövertygade. Detta innebär inte att lovsångernas eller väckelsesångernas betydelse skall behöva komma i bakgrunden.

Trosalundskyrkans aktiviteter med musikcafe och med inbjudan i pressen är möjligheten att få andra komma till församlingen. Om detta endast blir en rad väckelsesånger i en högtidlig form tillsammans med trosbekännelser blir resultatet att de oövertygade som påverkas av kyrkans inbjudan och kommer
i tron att få sig till livs musikunderhållning vänder och kommer inte tillbaka. Detta borde bli ett angeläget ämne för Trosalundskyrkans medlemmar.

Lars Nydell

HUR SER KYRKANS FRAMTID UT?

Svar till HUR SER KYRKANS FRAMTID UT?

Jag vill med mitt inlägg komplettera och vidga perspektivet i inlägget från Lars Nydell. I sitt inlägg beskriver han en mycket negativ trend bland kyrkorna. Vi vet att den trenden finns i vårt land. På många andra håll i världen är det en helt annan situation där antalet kristna hela tiden växer, ibland med ilfart. Det finns dock många ljusglimtar i alla samfund även i vårt land. Om man, som jag, är flitig läsare av tidningen Dagen så lever man inte bara i den negativa trenden utan får del av ljusglimtarna också.

Det finns en man som heter Stuart Murray, författare från England. Han skriver i en handling om den efterkristna kulturen som växer fram när den kristna tron förlorar sin ställning i ett samhälle, som har formats av den kristna berättelsen, och när de institutioner som har byggts upp för att uttrycka kristna övertygelser förlorar sitt inflytande. Kristendomens era var perioden 350-1950 e Kr.

Från 2000 och framåt lever vi i den efterkristna kulturen enl Murray. Han beskriver flera skillnader mellan dessa båda tider. Jag vill citera två av dem.

- ”Under kristendomens era låg betoningen på att upprätthålla ett kristet ’status quo’, men i den efterkristna kulturen ligger betoningen på mission i en främmande omgivning.”
- ”Under kristendomens era fungerade kyrkorna huvudsakligen som institutioner, men i den efterkristna kulturen måste vi återigen bli en kristen rörelse.”

Vår tid, den efterkristna kulturen, liknar mycket den första kristna tiden som vi möter i Evangelierna i Bibeln och historien därefter fram till år 350 då kristendomens era började.

Ovannämnda Stuart Murray tar även upp de faktorer som gör det värt att gå med och bli kvar i en församling. Jag citerar på nytt.

”Om vi lyssnar både till dem som går med och dem som lämnar föreslås fem avgörande beståndsdelar med hänvisning till vad vi hör:
- Församlingar som odlar en jordnära andlighet där människor möter Gud.
- Församlingar som ger näring åt äkta vänskap och sund gemenskap.
- Församlingar som håller fast vid djupa övertygelser men är lugn inför frågor och tvivel.
- Församlingar som är öppna för och engagerade i samtidskultur.
- Församlingar som stimulerar trosutveckling under varje skede av människors resa.
När dessa slutsatser har presenterats i olika sammanhang har de fått respons på två sätt: de är både attraktiva och uppnåeliga.”

Nicky Gumble, som ligger bakom de Alpha-kurser som både vi och många kyrkor i vårt land har, kom till en anglikansk kyrka i London i början av 1990-talet. Han utvecklade där Alpha-konceptet och den församlingen har växt i takt med antalet människor som gått Alpha. Idag har församlingen 10.000 medlemmar. Församlingen har gått från att vara en traditionell kyrka till att bli en flexibel. Kyrkbänkarna har tagits bort och ersatts med stolar som kan flyttas runt. Ibland sitter man på kuddar på golvet. Varje söndag hålls tio gudstjänster. En av de ansvariga i församlingen säger att när de planerar det som händer i deras kyrka så tänker dom att det ska passa en 27-åring. Det är nämligen medelåldern i deras Alpha-grupper. Deras mål är att nå de unga, de lite äldre kommer ändå. Man har äktenskapskurser, kurser för frånskilda, för småbarnsföräldrar, för tonårsföräldrar och för människor i sorg.

Det jag sagt ovan stimulerar mig att se framåt och arbeta med mission och kristen rörelse utifrån våra förutsättningar och möjligheter.

Kalle

HUR SER KYRKANS FRAMTID UT? (samtalsstart)
Den tanken har slagit mig många gånger varför så få är engagerade i en kristen tro. Våra kyrkor i landet besöks mer och mer sällan. Varför är det så svårt att finna nya medlemmar i våra kyrkor? Den minskande skaran av kyrkobesökare och troende reduceras till ett fåtal människor som kanske råkat komma att växa upp i ett religiöst hem.

För statskyrkan har frågan om tillhörighet mer blivit en ekonomisk fråga, dvs slippa kyrkoskatten samt fråga om en mer eller mindre politiserad kyrka där andliga värden riskerar att ställas åt sidan för världsliga intressen.

Frikyrkorna är en väg att vända utvecklingen mot fler besökare och troende. Jag och min Britta som båda vuxit upp i ett icke religiöst hem är sedan två år tillbaka i frikyrkan Trosalundskyrkan. Bortsett från tiden i Söndagsskolan. Vi har båda sett en vändpunkt i våra liv med ett församlingsliv som ger oss glädje och en tro. Vad som skulle kunna beskrivas är ett församlingsliv i den lilla församlingen som det beskrives i Apostlagärningarna 2 kap v 43.

Vad som är bekymmersamt är att många frikyrkor har alldeles för få unga människor eller människor i aktiva åldrar. När de äldre dör ut, vem tar hand om kyrkorna? Vem för Trosalundskyrkans budskap vidare?

En väg skulle vara som aposteln Petrus framlade i Apostlagärningarna, att hålla samman och mötas med varandra i en jublande uppriktig glädje. I detta ligger mer glädjefull sång och inspirerande predikningar. Jag har haft glädjen att se det kristna livet i USA med körsång och hela tiden en växelverkan mellan den som predikar Guds ord och församlingsmedlemmarna. När jag mött en anhörig som uttrycker att man inte kan gå till kyrkan eftersom det är så tråkigt och svårt att förstå, känns det förstås sorgligt. Ett nytt tänkande är nog nödvändigt.

Jag skulle välkomna andras inlägg om detta problem.

Lars Nydell